Fientligheten förstärks
Under den tidiga medeltiden fanns i Väst- och Centraleuropa blomstrande judiska samhällen med köpmän, hantverkare, läkare och apotekare. Korstågen och pesten blev slutet för detta.
Från slutet av 1000-talet drog kristna styrkor (korståg) genom Europa i riktning mot det område som idag är Israel och Palestina. Påven hade uppmanat dem att driva bort de ”otrogna” muslimerna från ”det heliga landet” och ”befria Jerusalem”. På vägen dit hetsade en del predikanter också mot judarna, som de anklagade för att ha mördat Jesus. Framför allt de två första korstågen ledde till massakrer på judar i Frankrike och i det tyska Rhenlandet. I städer som Mainz, Worms och Köln utplånades de judiska samhällena nästan helt. Under det tredje korståget i slutet av 1100-talet inträffade också massakrer på judar i England.
Diskriminering och fördomar
En religiöst grundad diskriminering påverkade judars levnadsvillkor i Europa. För att utöva vissa vanliga yrken krävdes under medeltiden att man var medlem i ett skrå, en sammanslutning för människor som arbetar med samma sak. I skrån kunde endast kristna vara medlemmar. Judar tvingades därför hitta andra arbeten. Några av de områden som stod öppna för dem var handel och penningutlåning.
Mot slutet av 1100-talet och under 1200-talet förbjöd kyrkan de kristna att låna ut pengar mot ränta. Det var däremot tillåtet för judar, och under den här tiden sysslade många judar med penningutlåning mot ränta. Intäkterna från låneverksamheten gick bland annat till de särskilda skatter judarna var tvungna att betala till furstar och kejsare. Trots förbudet var det vanligt att även kristna lånade ut pengar och tog räntor, till och med kyrkliga företrädare gjorde det. Judar och kristna lånade också pengar av varandra.
Efter 1200-talet minskade judars roll i penningutlåningen. Utlåningen dominerades nu av kristna handelsmän och finansiärer. Ändå levde bilden av judar som rika, utsugare, snåla och giriga kvar. Några av de mest seglivade antijudiska fördomarna kommer från den här tiden och handlar just om pengar.
Myten om ritualmord
Under 1100- och 1200-talet utvecklades nya antijudiska föreställningar. En sådan var anklagelsen om ritualmord. Denna myt byggde på påståenden om att judar dödade kristna barn och använde deras blod i religiösa ritualer. Den spreds över Europa och ledde till våld och förföljelse av judar. Anklagelsen om ritualmord har använts i antijudisk propaganda långt in i modern tid. Den förekommer även idag, både i traditionella och nya former.
Pesten i Europa
I mitten av 1300-talet härjade pesten i Europa. Den dödade omkring en tredjedel av Europas dåvarande befolkning. Ingen kunde förklara varför så många smittades av den dödliga sjukdomen. Fördomar mot judar var utbredda. De blev ofta syndabockar och utpekades i vissa fall som skyldiga till pesten. Falska rykten spreds om att judar förgiftade brunnar i syfte att sprida sjukdomen och skada den kristna befolkningen. Anklagelserna ledde till omfattande förföljelser. Judar brändes på bål och ett stort antal judiska församlingar utplånades. Efter förföljelserna levde judar ofta i stor fattigdom.
Det ökade förtrycket ledde till att stora grupper utvandrade till Polen och senare till det polsk-litauiska riket. De styrande välkomnade judiska invandrare i hopp om att de skulle kunna bidra till rikets välstånd. Judar var fria att utöva sin tro och kultur, men tilläts inte äga mark. Det bidrog till att många judar bosatte sig i byar och städer och arbetade som handelsmän och hantverkare. I dessa områden uppstod de största judiska församlingarna i Europa och ett rikt religiöst liv.
Massakrer i Ukraina
Men det förkom även fientlighet och diskriminering. I samband med ett uppror mot polska adelsmän i Ukraina vid mitten av 1600-talet mördades tiotusentals judar. När Polen och Litauen delades i slutet av 1700-talet kom de flesta litauiska judar under tsarryskt styre. I Tsarryssland tilläts judar endast bo inom ett speciellt avgränsat område.
Polen och Litauen
Före 1939 levde cirka 3 miljoner judar i Polen. De utgjorde 10 procent av den polska befolkningen och en tredjedel av invånarna i Warszawa. Flera judiska politiska partier och sociala organisationer var verksamma. Även i Litauen fanns en stor judisk minoritet. Under andra världskriget föll de polska och litauiska judarna offer för den nazityska folkmordspolitiken. Mycket få överlevde. Därmed förstördes också en månghundraårig judisk kultur i dessa länder.
Krakow
Krakow var en viktig stad för judarna i Polen från 1500-talet och framåt. Här studerade de den judiska bibeln, och det fanns synagogor och judiska skolor i stadens judiska kvarter. Under vissa perioder sammanlevde judar och kristna ganska fredligt, under andra utsattes judar för fientlighet och förföljelse.
I början av 1930-talet utgjorde judar cirka en fjärdedel av befolkningen i Krakow. Majoriteten av dessa mördades av nazisterna under andra världskriget. I filmen ”Schindler’s List” (1994) skildras bland annat det judiska gettot i staden liksom arbets- och koncentrationslägret Plaszow.
Idag bor det få judar i Krakow, men under senare år har intresset vuxit för stadens judiska historia. En årlig judisk kulturfestival drar många besökare från Polen och andra länder.
Frigörelse och förtryck
Under 1800-talet förbättrades judarnas situation i delar av Europa. De fick samma medborgerliga rättigheter som andra och kunde delta i samhällslivet. Men fientlighet och fördomar fanns kvar och förstärktes mot slutet av århundradet.
Under 1800-talet blev den franska revolutionens tankar om frihet, jämlikhet och broderskap politiska ideal i delar av Europa. Judar fick samma medborgerliga rättigheter som andra. Getton avskaffades. Judar tilläts studera på universitet och kunde aktivt delta inom samhällslivets alla områden. Denna process brukar kallas för den judiska emancipationen (frigörelse).
Men fientligheten mot judar levde kvar och kom i slutet av 1800-talet att förstärkas i flera länder. Antisemitismen påverkades av nationalism och rastänkande. I Frankrike, Tyskland, Österrike och andra länder bildades nationalistiska politiska partier och tidningar som var motståndare till emancipationen och att judar gavs samma rättigheter som andra.
I antijudisk propaganda beskrevs judar som en främmande och farlig folkgrupp eller ”ras” som inte hörde hemma i europeiska länder. Myter spreds om judiska sammansvärjningar för att styra världen. Bland motståndare till samhällets modernisering fanns åtskilliga som utpekade judar som den drivande kraften bakom dessa förändringar. Judar anklagades för att ligga bakom ekonomiska kriser och underminera den ”nationella” kulturen.
Dreyfus-affären
I Frankrike ställdes 1894 armékaptenen Alfred Dreyfus inför rätta, anklagad för att ha överlämnat hemlig militär information till tyska armén. På förfalskade bevis dömdes han till livstids fängelse. För många blev det dock tydligt att Dreyfus var oskyldig och att han anklagats därför att han var jude.
Samtidigt som rättegången utlöste starka antisemitiska reaktioner i Frankrike, skapade den också motstånd mot judehat. En av motståndarna var författaren Émile Zola. Tre år efter domen publicerade han ett öppet brev med rubriken ”J’accuse” (”Jag anklagar”), vilket bidrog till att en ny rättegång hölls 1899. Dreyfus fick sitt straff mildrat för att sedan benådas. 1906 frikändes han helt från anklagelserna. Den antisemitiska rörelsen i Frankrike led ett stort nederlag och trängdes tillbaka. Men de antisemitiska idéerna fanns trots det kvar på många håll i det franska samhället.
Pogromer
Även för Östeuropas judar blev livet allt svårare mot slutet av 1800-talet. Efter attentatet mot den ryske tsaren Alexander II år 1881, ett dåd som skylldes på judarna, ökade de antijudiska kampanjerna i styrka. Hatet underblåstes av myndigheterna. En våg av pogromer – storskaliga attacker på judar och deras egendom – svepte över Tsarryssland. Tusentals judar mördades och fördrevs. Många flydde till Västeuropa eller till Palestina. Än fler emigrerade till USA. Mellan 1880 och 1917 utvandrade cirka två miljoner judar från Ryssland och andra östeuropeiska länder till USA.
Utbredd myt
Liksom andra som plågades av fattigdom och förtryck lockades många östeuropeiska judar av socialismens budskap om jämlikhet. Ett antal kommunister med judisk bakgrund spelade också en framträdande roll i den ryska revolutionen 1917. I antisemitisk propaganda användes detta för att utmåla kommunismen som ett ”judiskt” hot. Myten om den ”judiska kommunismen” blev en av 1900-talets mest spridda politiska lögner.
”Sions vises protokoll”
Myten om den judiska världskonspirationen spreds framför allt genom förfalskningen ”Sions vises protokoll”, som först trycktes i en rysk dagstidning 1903 och två år senare gavs ut i en bok. Den påstod sig avslöja en hemlig plan för hur judar skulle störta den gamla samhällsordningen och ta makten över världen.
Ganska snart avslöjades att boken var en förfalskning, men det hindrade inte dess spridning. Boken gavs ut på många olika språk och blev med tiden en av de mest inflytelserika antisemitiska skrifterna. Bland annat användes den av det nazistiska Tyskland. ”Sions vises protokoll” sprids även idag i många länder. Den utgör fortfarande en viktig källa för antisemitisk propaganda, särskilt myten om judiska sammansvärjningar.
Judarna i Sverige
Genom kristendomen nådde antijudiska fördomar Sverige hundratals år innan landet hade en judisk befolkning. Länge fanns också ett religiöst motiverat förbud mot judisk invandring.
Först i slutet av 1700-talet tilläts judar utöva sin religion och bilda församlingar i Sverige. Bakom beslutet stod kung Gustav III som ansåg att invandring av judar skulle bidra till att modernisera den svenska ekonomin.
De första judarna som slog sig ned i Sverige kom från Tyskland. Judars rättigheter var dock enligt det så kallade judereglementet starkt begränsade. De fick inte gifta sig med kristna och tilläts endast bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping och senare Karlskrona. Med tiden avtog diskrimineringen. Judereglementet avskaffades men det var först 1870 som judar fick samma medborgerliga rättigheter som andra svenskar.
Den judiska befolkningen i Sverige har alltid varit liten. År 1880 fanns knappt 3 000 judar i Sverige. Kring sekelskiftet 1900 invandrade ett par tusen judar från Östeuropa på grund av förtryck och diskriminering. Många judar som under 1930-talet försökte ta sig till Sverige för att undkomma nazisternas förföljelse avvisades, men ungefär 3 000 släpptes in. Flyktingarna beskrevs av antisemitiska debattörer och grupper som ett allvarligt hot mot landet.
Under andra världskriget tog Sverige emot tusentals judar från Norge och Danmark och både före och efter krigsslutet kom ytterligare tusentals överlevande från Nazitysklands koncentrationsläger. Många av dessa lämnade senare Sverige, medan andra stannade kvar. Åren 1968–1972 kom cirka 2700 polsk-judiska flyktingar till Sverige. De sökte sig hit på grund av antisemitisk förföljelse i det då kommunistiska Polen.
Idag finns runt 20 000 judar i Sverige. Judiska församlingar finns i Stockholm, Göteborg, Malmö och nordvästra Skåne (Helsingborg).
