3. Judisk historia

Den judiska historien går tillbaka mer än tretusen år, och judar har länge bott på många platser i världen. I det här avsnittet ligger tyngdpunkten framför allt på Europa och den fientlighet och diskriminering judiska grupper utsattes för där fram till 1900-talet.

Judendomen uppstod för tusentals år sedan i Mellanöstern. Perioder av förtryck av främmande makthavare ledde till att judar fördrevs eller utvandrade från sitt ursprungliga hemland. Det fanns också människor som omvände sig till judendomen. Med tiden kom judar att leva utspridda över hela världen.

Ursprung och diaspora

De första judarna levde i det område som idag är Israel och Palestina. Där grundlades den judiska religionen. Ett tempel byggdes i Jerusalem, som blev ett centrum för judiskt liv. Templet raserades av babylonierna 586 före vår tideräkning (fvt), men ett nytt byggdes snart upp. Under 500-talet fvt levde många judar i fångenskap i Babylonien (nuvarande Irak). Detta var början på det som kallas den judiska diasporan, det vill säga judarnas spridning utanför sitt ursprungliga hemland.

Från och med romarnas erövring år 63 fvt blev landet en provins i romarriket med namnet Judéen. Under ett judiskt uppror mot den romerska makten åren 66–73 jämnade romarna, ledda av den blivande kejsaren Titus, Jerusalem med marken och förstörde det andra templet. Delar av landet tömdes på sin befolkning. Judiska fångar såldes som slavar, många flydde eller utvandrade till området runt Medelhavet, däribland till Spanien, Grekland och Nordafrika.

Västra muren i Jerusalem

Västra muren i Jerusalem, av kristna ofta kallad ”klagomuren”, är allt som finns kvar av den stödmur som omgärdade tempelberget, judendomens heligaste plats. Där låg det andra templet som romarna förstörde år 70. Judar från hela världen kommer för att be vid Västra muren. På tempelberget, som är en helig plats för muslimer, finns sedan slutet av 600-talet Klippdomen och från början av 700-talet al-Aqsa-moskén. Foto: Golasso / Wikimedia Commons

Åren 132-135 följde ytterligare ett uppror som kortvarigt återupprättade judarnas oberoende. Det slogs ner skoningslöst av kejsaren Hadrianus och följderna blev ännu svårare än efter det första upproret. Majoriteten av befolkningen dödades, förslavades eller fördrevs. Romarna ändrade namnet på provinsen från Judéen till Syrien-Palestina och Jerusalem kallades Aelia Capitolina. På den gamla tempelplatsen restes en staty av Jupiter och en av Hadrianus.

Foto på Titusbågen i Rom med avbildning av romare som bär byte från judarnas tempel.

För att fira erövringen av Jerusalem år 70 uppförde romarna Titusbågen i Rom. På den visas bytet från judarnas tempel, bland annat den sjuarmade ljusstaken. Foto: Steerpike / Wikimedia Commons

Diaspora

Diaspora är ett grekiskt ord som betyder förskingring eller utspridning. Folkgrupper som helt eller delvis lever utspridda utanför sitt ursprungliga eller historiska hemland kallas ibland diaspora. Med den judiska diasporan menas sedan gammalt judar som lever utanför landet Israel.

Judiska minoriteter i ett kristet Europa

Under medeltiden levde judar i Europa som minoritet omgivna av en kristen majoritet. Judar utvecklade egna samhällen med ett eget religiöst, socialt och kulturellt liv. Under vissa perioder levde kristna och judar fredligt sida vid sida, under andra utsattes judarna för förtryck och diskriminering av kristna makthavare. Judar tvingades i vissa städer att bo i särskilda kvarter (getton) och förbjöds att arbeta med vissa yrken. De anklagades på falska grunder för att ha mördat Jesus, en beskyllning som under århundraden ledde till förföljelse och våld mot judar.

Äldre teckning över femtonhundratalets Rom som visar det judiska gettot

Det gula området på kartan visar det judiska gettot i Rom på 1500-talet. Bild: Virtual Roma

Getto

Under medeltiden måste judar i vissa europeiska städer bo i avgränsade kvarter eller områden. Sådana områden fick i slutet av 1500-talet namnet getton. Under andra världskriget (1939–1945) upprättade de tyska nazisterna judiska getton som en del i förföljelsen och folkmordet på judar. Idag används ordet getto ibland för att beskriva fattiga bostadsområden.

Cordoba

Många judar utvandrade till Spanien. Med tiden begränsades deras frihet allt mer av de kristna kungarna. Efter att muslimer från Nordafrika erövrade Spanien år 711 förbättrades situationen. Under muslimskt styre skapades under de påföljande århundradena en rik kultur. Även om det inte saknades konflikter, kunde muslimer, kristna och judar under lång tid leva ganska fredligt sida vid sida. Cordoba blev Europas modernaste stad och ett centrum för konstnärer och vetenskapsmän från många länder.

Under 1000-talet ägde några massakrer rum mot judarna i Cordoba och Granada, men det var framför allt från och med 1100-talet som de muslimska härskarna blev mer intoleranta mot kristna och judar. Samtidigt utvidgade de kristna kungarna sin makt och så småningom erövrade de hela Spanien. Judar och muslimer pressades att omvända sig till kristendomen.

År 1492 fördrevs alla judar från Spanien. De flesta av dem tog sig till Nordafrika, Grekland och Turkiet. Andra flydde till Italien, Holland och östra Europa. Synagogan i Cordoba gjordes om till ett sjukhus och stadens största moské förvandlades till en kyrka. De judar som härstammar från Spanien kallas sefardiska judar. På det judiska språket hebreiska betyder Sefarad just Spanien.

Vy över staden Cordoba i Spanien

Stora moskén i Cordoba färdigställdes på 900-talet. På 1200-talet förvandlades den till en kyrka. Foto: Ian Pitchford / Wikimedia Commons

Foto på staty av Moses Maimonides

Moses Maimonides (1138–1204) är en av de mest inflytelserika tänkarna i judisk historia. Maimonides föddes i Cordoba, men tvingades som ung tillsammans med sin familj att fly därifrån. Efter att ha bott en tid i Marocko och i Palestina slog han sig ned i Kairo, Egypten, där han verkade som rabbin och som sultanens personliga läkare. Maimonides talade och skrev arabiska och hebreiska. Statyn på bilden finns i Cordoba. Foto: Yair Haklai / Wikimedia Commons
Med den judiska diasporan menas judarnas spridning utanför sitt ursprungliga hemland. Känner du till andra folkgrupper som lever spridda utanför sitt ursprungliga hemland?

Fientligheten förstärks

Under den tidiga medeltiden fanns i Väst- och Centraleuropa blomstrande judiska samhällen med köpmän, hantverkare, läkare och apotekare. Korstågen och pesten blev slutet för detta.

Från slutet av 1000-talet drog kristna styrkor (korståg) genom Europa i riktning mot det område som idag är Israel och Palestina. Påven hade uppmanat dem att driva bort de ”otrogna” muslimerna från ”det heliga landet” och ”befria Jerusalem”. På vägen dit hetsade en del predikanter också mot judarna, som de anklagade för att ha mördat Jesus. Framför allt de två första korstågen ledde till massakrer på judar i Frankrike och i det tyska Rhenlandet. I städer som Mainz, Worms och Köln utplånades de judiska samhällena nästan helt. Under det tredje korståget i slutet av 1100-talet inträffade också massakrer på judar i England.

Äldre bild på korsriddare som dödar judar

En fransk bild från 1200-talet som visar hur korsriddare dödar judar. Bild: Wikimedia Commons

Diskriminering och fördomar

En religiöst grundad diskriminering påverkade judars levnadsvillkor i Europa. För att utöva vissa vanliga yrken krävdes under medeltiden att man var medlem i ett skrå, en sammanslutning för människor som arbetar med samma sak. I skrån kunde endast kristna vara medlemmar. Judar tvingades därför hitta andra arbeten. Några av de områden som stod öppna för dem var handel och penningutlåning.

Mot slutet av 1100-talet och under 1200-talet förbjöd kyrkan de kristna att låna ut pengar mot ränta. Det var däremot tillåtet för judar, och under den här tiden sysslade många judar med penningutlåning mot ränta. Intäkterna från låneverksamheten gick bland annat till de särskilda skatter judarna var tvungna att betala till furstar och kejsare. Trots förbudet var det vanligt att även kristna lånade ut pengar och tog räntor, till och med kyrkliga företrädare gjorde det. Judar och kristna lånade också pengar av varandra.

Efter 1200-talet minskade judars roll i penningutlåningen. Utlåningen dominerades nu av kristna handelsmän och finansiärer. Ändå levde bilden av judar som rika, utsugare, snåla och giriga kvar. Några av de mest seglivade antijudiska fördomarna kommer från den här tiden och handlar just om pengar.

Myten om ritualmord

Under 1100- och 1200-talet utvecklades nya antijudiska föreställningar. En sådan var anklagelsen om ritualmord. Denna myt byggde på påståenden om att judar dödade kristna barn och använde deras blod i religiösa ritualer. Den spreds över Europa och ledde till våld och förföljelse av judar. Anklagelsen om ritualmord har använts i antijudisk propaganda långt in i modern tid. Den förekommer även idag, både i traditionella och nya former.

Bild från fjortonhundratalet som sprider myten om ritualmord

Myten om ritualmord spreds över Europa. Bilden är hämtad ur en tysk skrift från 1493. Bild: Wikimedia Commons

Pesten i Europa

I mitten av 1300-talet härjade pesten i Europa. Den dödade omkring en tredjedel av Europas dåvarande befolkning. Ingen kunde förklara varför så många smittades av den dödliga sjukdomen. Fördomar mot judar var utbredda. De blev ofta syndabockar och utpekades i vissa fall som skyldiga till pesten. Falska rykten spreds om att judar förgiftade brunnar i syfte att sprida sjukdomen och skada den kristna befolkningen. Anklagelserna ledde till omfattande förföljelser. Judar brändes på bål och ett stort antal judiska församlingar utplånades. Efter förföljelserna levde judar ofta i stor fattigdom.

Det ökade förtrycket ledde till att stora grupper utvandrade till Polen och senare till det polsk-litauiska riket. De styrande välkomnade judiska invandrare i hopp om att de skulle kunna bidra till rikets välstånd. Judar var fria att utöva sin tro och kultur, men tilläts inte äga mark. Det bidrog till att många judar bosatte sig i byar och städer och arbetade som handelsmän och hantverkare. I dessa områden uppstod de största judiska församlingarna i Europa och ett rikt religiöst liv.

Äldre målning som visar hur judar bränns på bål anklagade för att ligga bakom pesten.

Bilden visar hur judar bränns på bål och är hämtad ur en tysk skrift från 1493. Bild: Wikimedia Commons

Massakrer i Ukraina

Men det förkom även fientlighet och diskriminering. I samband med ett uppror mot polska adelsmän i Ukraina vid mitten av 1600-talet mördades tiotusentals judar. När Polen och Litauen delades i slutet av 1700-talet kom de flesta litauiska judar under tsarryskt styre. I Tsarryssland tilläts judar endast bo inom ett speciellt avgränsat område.

Polen och Litauen

Före 1939 levde cirka 3 miljoner judar i Polen. De utgjorde 10 procent av den polska befolkningen och en tredjedel av invånarna i Warszawa. Flera judiska politiska partier och sociala organisationer var verksamma. Även i Litauen fanns en stor judisk minoritet. Under andra världskriget föll de polska och litauiska judarna offer för den nazityska folkmordspolitiken. Mycket få överlevde. Därmed förstördes också en månghundraårig judisk kultur i dessa länder.

Krakow

Krakow var en viktig stad för judarna i Polen från 1500-talet och framåt. Här studerade de den judiska bibeln, och det fanns synagogor och judiska skolor i stadens judiska kvarter. Under vissa perioder sammanlevde judar och kristna ganska fredligt, under andra utsattes judar för fientlighet och förföljelse.

I början av 1930-talet utgjorde judar cirka en fjärdedel av befolkningen i Krakow. Majoriteten av dessa mördades av nazisterna under andra världskriget. I filmen ”Schindler’s List” (1994) skildras bland annat det judiska gettot i staden liksom arbets- och koncentrationslägret Plaszow.

Idag bor det få judar i Krakow, men under senare år har intresset vuxit för stadens judiska historia. En årlig judisk kulturfestival drar många besökare från Polen och andra länder.

Foto på judiska barn i den polska staden Krakow

Barn i det judiska kvarteret i Krakow före andra världskriget. Foto: The National Archives in Krakow
Under medeltiden uppstod flera antijudiska fördomar och myter. Ge tre exempel.

Frigörelse och förtryck

Under 1800-talet förbättrades judarnas situation i delar av Europa. De fick samma medborgerliga rättigheter som andra och kunde delta i samhällslivet. Men fientlighet och fördomar fanns kvar och förstärktes mot slutet av århundradet.

Under 1800-talet blev den franska revolutionens tankar om frihet, jämlikhet och broderskap politiska ideal i delar av Europa. Judar fick samma medborgerliga rättigheter som andra. Getton avskaffades. Judar tilläts studera på universitet och kunde aktivt delta inom samhällslivets alla områden. Denna process brukar kallas för den judiska emancipationen (frigörelse).

Men fientligheten mot judar levde kvar och kom i slutet av 1800-talet att förstärkas i flera länder. Antisemitismen påverkades av nationalism och rastänkande. I Frankrike, Tyskland, Österrike och andra länder bildades nationalistiska politiska partier och tidningar som var motståndare till emancipationen och att judar gavs samma rättigheter som andra.

I antijudisk propaganda beskrevs judar som en främmande och farlig folkgrupp eller ”ras” som inte hörde hemma i europeiska länder. Myter spreds om judiska sammansvärjningar för att styra världen. Bland motståndare till samhällets modernisering fanns åtskilliga som utpekade judar som den drivande kraften bakom dessa förändringar. Judar anklagades för att ligga bakom ekonomiska kriser och underminera den ”nationella” kulturen.

Porträttbild på Gerda Meyerson

Judiska kvinnor spelade i flera länder en betydande roll i 1800- och 1900-talets kvinnorörelser. Många var, som de svensk-judiska systrarna Gerda (på bilden) och Agda Meyerson, också socialt engagerade. Gerda (1866–1929) gjorde viktiga insatser för att förbättra arbeterskors sociala förhållanden. Agda (1866–1924) var en pionjär när det gäller sjuksköterskornas arbetsvillkor och utbildning. Foto: Wikimedia Commons

Dreyfus-affären

I Frankrike ställdes 1894 armékaptenen Alfred Dreyfus inför rätta, anklagad för att ha överlämnat hemlig militär information till tyska armén. På förfalskade bevis dömdes han till livstids fängelse. För många blev det dock tydligt att Dreyfus var oskyldig och att han anklagats därför att han var jude.

Samtidigt som rättegången utlöste starka antisemitiska reaktioner i Frankrike, skapade den också motstånd mot judehat. En av motståndarna var författaren Émile Zola. Tre år efter domen publicerade han ett öppet brev med rubriken ”J’accuse” (”Jag anklagar”), vilket bidrog till att en ny rättegång hölls 1899. Dreyfus fick sitt straff mildrat för att sedan benådas. 1906 frikändes han helt från anklagelserna. Den antisemitiska rörelsen i Frankrike led ett stort nederlag och trängdes tillbaka. Men de antisemitiska idéerna fanns trots det kvar på många håll i det franska samhället.

Foto på Émile Zolas artikel

”J’accuse” – Jag anklagar – löd rubriken på den franske författaren Émile Zolas berömda försvar för kapten Alfred Dreyfus. Foto: Wikimedia Commons
Porträttbild på Theodor Herzl

Som utsänd för en österrikisk tidning bevittnade journalisten Theodor Herzl den antijudiska hets som bröt ut i Frankrike i samband med rättegången mot Dreyfus. Herzl var en icke-religiös jude. Mötet med antisemitismen i Frankrike och Österrike gjorde honom övertygad om att judarna måste ha en egen stat. Detta blev också målet för den nationalistiska rörelse han grundade, sionismen. Den sionistiska rörelsens första möte ägde rum i Basel i Schweiz 1897. Foto: Ephraim Moses Lilien / Wikimedia Commons

Pogromer

Även för Östeuropas judar blev livet allt svårare mot slutet av 1800-talet. Efter attentatet mot den ryske tsaren Alexander II år 1881, ett dåd som skylldes på judarna, ökade de antijudiska kampanjerna i styrka. Hatet underblåstes av myndigheterna. En våg av pogromer – storskaliga attacker på judar och deras egendom – svepte över Tsarryssland. Tusentals judar mördades och fördrevs. Många flydde till Västeuropa eller till Palestina. Än fler emigrerade till USA. Mellan 1880 och 1917 utvandrade cirka två miljoner judar från Ryssland och andra östeuropeiska länder till USA.

Foto på judiska kvarter i New York runt sekelskiftet

Runt två miljoner ryska och östeuropeiska judar utvandrade till USA runt sekelskiftet 1900. Bilden visar en gata i New York. Texten på skylten är på jiddisch, ett språk som talades av många judar i Östeuropa. Foto: New York City Municipal Archives

Utbredd myt

Liksom andra som plågades av fattigdom och förtryck lockades många östeuropeiska judar av socialismens budskap om jämlikhet. Ett antal kommunister med judisk bakgrund spelade också en framträdande roll i den ryska revolutionen 1917. I antisemitisk propaganda användes detta för att utmåla kommunismen som ett ”judiskt” hot. Myten om den ”judiska kommunismen” blev en av 1900-talets mest spridda politiska lögner.

Antisemitisk propagandabild

Polsk antisemitisk affisch från det polsk-sovjetiska kriget 1920-1921 som framställer kommunismen som ett judiskt hot. Bild: Wikimedia Commons

”Sions vises protokoll”

Myten om den judiska världskonspirationen spreds framför allt genom förfalskningen ”Sions vises protokoll”, som först trycktes i en rysk dagstidning 1903 och två år senare gavs ut i en bok. Den påstod sig avslöja en hemlig plan för hur judar skulle störta den gamla samhällsordningen och ta makten över världen.

Ganska snart avslöjades att boken var en förfalskning, men det hindrade inte dess spridning. Boken gavs ut på många olika språk och blev med tiden en av de mest inflytelserika antisemitiska skrifterna. Bland annat användes den av det nazistiska Tyskland. ”Sions vises protokoll” sprids även idag i många länder. Den utgör fortfarande en viktig källa för antisemitisk propaganda, särskilt myten om judiska sammansvärjningar.

Framsida på svensk utgåva av förfalskningen Sions vises protokoll

Den antisemitiska boken ”Sions vises protokoll” översattes till många språk. Bilden visar en svensk översättning från 1919 som gavs titeln ”Förlåten faller”.
Under slutet av 1800-talet blev nationalism och rastänkande viktiga idéer i Europa. Hur påverkade detta antisemitismen?

Judarna i Sverige

Genom kristendomen nådde antijudiska fördomar Sverige hundratals år innan landet hade en judisk befolkning. Länge fanns också ett religiöst motiverat förbud mot judisk invandring.

Först i slutet av 1700-talet tilläts judar utöva sin religion och bilda församlingar i Sverige. Bakom beslutet stod kung Gustav III som ansåg att invandring av judar skulle bidra till att modernisera den svenska ekonomin.

Porträttbild av Aaron Isaac

Aaron Isaac (1730-1816) invandrade från Tyskland till Sverige 1774. Han blev den förste juden som fick tillstånd att bosätta sig i landet utan att omvända sig till den lutherska läran. Aaron Isaac grundade den judiska församlingen i Stockholm. Bild: Judiska museet i Stockholm

De första judarna som slog sig ned i Sverige kom från Tyskland. Judars rättigheter var dock enligt det så kallade judereglementet starkt begränsade. De fick inte gifta sig med kristna och tilläts endast bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping och senare Karlskrona. Med tiden avtog diskrimineringen. Judereglementet avskaffades men det var först 1870 som judar fick samma medborgerliga rättigheter som andra svenskar.

Foto på en innergård

Innergård vid Stora Tvärgatan 4 i Lund, kring sekelskiftet 1900. I kvarteret bodde flera judiska familjer. Bild: Bertil Neuman.

Den judiska befolkningen i Sverige har alltid varit liten. År 1880 fanns knappt 3 000 judar i Sverige. Kring sekelskiftet 1900 invandrade ett par tusen judar från Östeuropa på grund av förtryck och diskriminering. Många judar som under 1930-talet försökte ta sig till Sverige för att undkomma nazisternas förföljelse avvisades, men ungefär 3 000 släpptes in. Flyktingarna beskrevs av antisemitiska debattörer och grupper som ett allvarligt hot mot landet.

Foto på nazistiskt flygblad

Nazistiskt flygblad från 1935 som använder den urgamla fördomen om judar som utsugare (ockrare) och uppmanar till bojkott av svensk-judiska affärsmän och företag.

Under andra världskriget tog Sverige emot tusentals judar från Norge och Danmark och både före och efter krigsslutet kom ytterligare tusentals överlevande från Nazitysklands koncentrationsläger. Många av dessa lämnade senare Sverige, medan andra stannade kvar. Åren 1968–1972 kom cirka 2700 polsk-judiska flyktingar till Sverige. De sökte sig hit på grund av antisemitisk förföljelse i det då kommunistiska Polen.

Idag finns runt 20 000 judar i Sverige. Judiska församlingar finns i Stockholm, Göteborg, Malmö och nordvästra Skåne (Helsingborg).

Foto på Stockholms stora synagoga

Stockholms Stora Synagoga, invigd år 1870. Foto: Judiska församlingen i Stockholm
De svenska judarna har alltid varit en liten grupp och är idag runt 20 000. Ange minst tre tillfällen då judar invandrat till Sverige och beskriv bakgrunden till invandringen.