Sverige: Flyktingmotstånd och räddningsinsatser
Sverige var länge ovilligt att ta emot judar som flydde nazisterna. Men under kriget genomfördes viktiga räddningsinsatser.
Få länder var villiga att ta emot judar som sökte fly undan nazisternas förföljelser. Det gällde även Sverige. Mellan 1933 och andra världskrigets utbrott 1939 tilläts endast 3000 judar komma in i landet. Majoriteten av flyktingarna avvisades. Oviljan att släppa in judar berodde bland annat på en allmänt restriktiv hållning till flyktingar, som förstärktes av antisemitism och oro för ökad arbetslöshet. Vissa svenskar protesterade mot denna politik och krävde att Sverige skulle göra mer för att hjälpa nazismens offer.
Sverige stod utanför andra världskriget och undgick att bli ockuperat. Danmark och Norge ockuperades av Nazityskland våren 1940. Den svenska flyktingpolitiken ändrades i slutet av 1942 när Sverige öppnade gränserna för norska judar som flydde nazisternas deportationer. När samma aktion planerades i Danmark hösten 1943 kunde nästan alla danska judar, 7200 av totalt cirka 8000, fly till Sverige med hjälp av danska och svenska fiskare.
Raoul Wallenberg
Över en halv miljon ungerska judar mördades av nazisterna och deras medhjälpare 1944–1945. Med Raoul Wallenberg i spetsen lyckades dock en grupp svenska diplomater och representanter för Röda Korset rädda tiotusentals ungerska judar, bland annat genom att förse dem med tillfälliga så kallade skyddspass. I januari 1945 fördes Wallenberg bort av den sovjetiska militära säkerhetspolisen. Den 6 februari registrerades han som fånge i Lubjanka-fängelset i Moskva. Raoul Wallenbergs vidare öde är okänt.
Efter kriget har Raoul Wallenberg blivit en symbol för medmänsklighet och motståndet mot nazisternas folkmord. I flera städer runt om i världen finns gator och torg uppkallade efter honom.
De ”vita bussarna”
I krigets slutskede 1945 lyckades svenska och danska Röda korset, under ledning av Folke Bernadotte, efter förhandlingar med SS-chefen Heinrich Himmler rädda runt 20 000 fångar i tyska koncentrationsläger. Majoriteten av dessa var skandinaver och polacker, ungefär en tredjedel av dem var judar. De räddade fördes till Sverige med de så kallade vita bussarna. Efter krigsslutet kom ytterligare cirka 10 000 judiska överlevande till Sverige.
Aldrig mer?
Efter andra världskriget ställdes några av de nazistiska förbrytarna inför rätta och dömdes. De allra flesta undgick dock bestraffning. I den nya organisationen Förenta Nationerna (FN) beslutade man bland annat att arbeta för att förhindra framtida folkmord och för att straffa dem som gjorde sig skyldiga till sådana brott. FN antog också deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Mänskliga rättigheter
För att bevara fred och säkerhet efter andra världskrigets katastrofer bildades 1946 Förenta Nationerna (FN). Flertalet av världens länder blev medlemmar av organisationen. 1948 antog FN en överenskommelse om att förebygga och bestraffa folkmord. Samma år antog FN:s medlemsländer även ett annat viktigt dokument: den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. I denna finns flera grundläggande rättigheter som är universella, de ska gälla för alla människor överallt i världen.
I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna sägs bland annat:
- Alla människor är födda fria och med samma värde och rättigheter.
- Alla har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
- Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
- Alla är lika inför lagen och har samma rätt till skydd från lagens sida.
- Alla har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
- Alla har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet.
Inför rätta
1945–46 åtalades 24 ledande nazister vid den internationella krigsförbrytardomstol som inrättats i den tyska staden Nürnberg. De åtalades för planerande av anfallskrig, brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Tolv fick dödsstraff genom hängning, tre friades, andra fick långa fängelsestraff.
Senare hölls flera rättegångar mot nazister som deltagit i folkmordet på judar och gjort sig skyldiga till andra brott. Ur dessa rättegångar föddes idén om en internationell domstol för krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten.
Motsättningar mellan USA och Sovjetunionen under det ”kalla kriget” 1946-1989 gjorde att saken drog ut på tiden. 1993 inrättade dock FN en internationell krigsförbrytardomstol för brott begångna i före detta Jugoslavien och 1994 en motsvarande domstol för brott begångna i Rwanda. 2002 etablerades en permanent (ständig) internationell brottmålsdomstol i Haag i Holland. Hittills har 123 av världens stater ställt sig bakom denna domstol, men vissa länder – däribland USA, Ryssland, Kina, Indien, Israel och Iran – har inte anslutit sig.
Trots de beslut och åtgärder som efter andra världskriget vidtagits för att förhindra folkmord och massdödande av etniska och religiösa grupper har sådana förbrytelser fortsatt att äga rum på många håll runt om i världen. Storskaliga förbrytelser av detta slag har bland annat ägt rum i Kambodja, Rwanda, före detta Jugoslavien, Sudan, Demokratiska republiken Kongo, Syrien, Irak och Burma. I samband med flera konflikter har kvinnor på ett speciellt sätt utsatts för svåra förbrytelser som våldtäkter.
Eichmann
Under andra världskriget var SS-officeren Adolf Eichmann ansvarig för organiseringen av transporter av judar från av Nazityskland ockuperade länder till koncentrations- och förintelseläger. Efter kriget flydde han till Argentina. 1960 hittades Eichmann av den israeliska underrättelsetjänsten och fördes till Israel. 1961 ställdes han inför rätta i Israel och dömdes till döden för bland annat brott mot mänskligheten och mot det judiska folket. Rättegången bidrog till att öka kunskapen om omfattningen av de nazistiska förbrytelserna. I TV, som vid denna tid var något ganska nytt, och tidningar återgavs i många länder förhören med Eichmann och vittnesmålen från överlevande judar.
