7. Antisemitism i debatten om Israel

Kritik mot Israels politik är inte antisemitism. Men ibland förekommer fördomar och hat mot judar i debatten om Israel-Palestinakonflikten.

I debatten om Israel-Palestinakonflikten riktas kritik mot Israels politik. Den kritiken har oftast ingenting med antisemitism att göra. Men debatten om Israel kan ibland även innehålla fördomar och hat mot judar.

När Israel-Palestinakonflikten förvärras förstärks ofta antisemitismen i Europa. I flera länder har judar attackerats och synagogor, judiska skolor och gravplatser vandaliserats. I samband med demonstrationer mot Israel har ibland antisemitiska slagord och plakat använts. Även i debatter, framför allt i sociala medier, blandas av och till kritik med antijudiska fördomar.

Antisemitiskt plakat från demonstration. Det står bland annat "Hitler you were right"

I samband med demonstrationer mot Israel används ibland antisemitiska slagord och plakat. Fotot är från en demonstration mot Israel i London 2014. På plakatet står det bland annat ”Hitler, du hade rätt”. Foto: CST, Storbritannien

Från kritik till fördomar

Kritik av Israels politik är inte antisemitism. Men kritiken blir antisemitisk om den använder sig av antisemitiska föreställningar eller riktas mot judar som grupp och till exempel gör judar utanför Israel – exempelvis i Sverige – ansvariga för den israeliska regeringens politik.

Judar runt om i världen är ingen enhetlig grupp. De är medborgare i de länder där de bor. De har olika uppfattningar om Israel-Palestinakonflikten och de har inget ansvar för vad Israels regering gör.

Frågan om när kritik mot Israel blir antisemitisk kan jämföras med när kritik mot muslimska länder eller rörelser blir islamofobisk (antimuslimsk). Kritik mot till exempel Turkiets, Irans eller Saudiarabiens politik eller mot extrema islamistiska grupper är inte i sig själv antimuslimsk. Men kritiken blir antimuslimsk om den använder sig av islamofobiska föreställningar, eller riktas mot muslimer som grupp och gör alla muslimer runt om i världen ansvariga för Turkiets, Irans eller Saudiarabiens politik eller för terrorism som utförs av extrema islamister.

Antisemitiska föreställningar

Gränsen mellan kritik och fördomar överskrids när kritiken använder sig av antisemitiska påståenden. Ett exempel på detta är när Israels politik beskrivs och förklaras utifrån föreställningar om judars ondska, hämndlystnad, blodtörst, girighet och globala konspirationer. Ett annat exempel är när teckningar och andra bilder som kommenterar Israel-Palestinakonflikten använder antisemitiska stereotyper.

Israel-Palestinakonflikten kan även användas för att få hat mot judar att framstå som politisk kritik. Många som sprider antisemitiska påståenden om judars ondska, makt och konspirationer hävdar ofta att detta endast utgör ”kritik av Israel”.

Skärmavbild på antisemitisk kommentar på Facebook: "Utrota alla judar, dem äckligaste människors som finns. Nu undrar jag jag varför USA inte går in som dem brukar göra med alla andra länder för att dem jävlarna styrs också av judar. Tycker de de edagst att Iran måste gå ihop med några flera länder och bomba sönder hellre Israel och USA. Dem som föder våld i den här världen."

Exempel på antisemitiska påståenden i debatten om Israel-Palestinakonflikten i samband med Gazakriget 2014.

Demonisering

Ibland förekommer likställanden mellan Israels politik i konflikten med palestinierna och Nazitysklands förintelse av judarna. Sådana liknelser har inget med en meningsfull debatt om Israel-Palestinakonflikten att göra. De förminskar och förvanskar grovt den nazistiska utrotningspolitikens oerhörda omfattning i syfte att demonisera Israel.

Det finns också kritik som inte riktar sig mot den israeliska regeringens politik, utan mot staten Israels existens. I dessa sammanhang hävdas att Israel inte borde få finnas. Krav på att stater ska upphöra att existera förekommer nästan aldrig när andra konflikter debatteras. När sådana krav förs fram i debatten om Israel kan det handla om fientlighet mot judar.

På bilden syns ett plakat där davidsstjärnan likställs med det nazistiska
hakkorset.

I samband med demonstrationer mot Israel förekommer ibland likställanden mellan Nazityskland och Israel. På plakatet likställs davidsstjärnan med hakkorset. Foto: Philip Wolmuth / Alamy Stock Photo
Ibland förekommer fördomar och hat mot judar i debatten om Israel-Palestinakonflikten. Hur kan man skilja mellan antisemitism och kritik av Israels politik? Förklara och ge exempel.

Israel och konflikten i Mellanöstern

Sedan slutet av 1800-talet har stora grupper judar utvandrat till Palestina. Efter Förintelsen sökte sig många överlevande dit. 1948 upprättades staten Israel. Många judar hoppades att ett eget land skulle ge dem säkerhet och skydda dem från antisemitism.

Sionism

Sionismen är namnet på den judiska nationalistiska rörelse som uppstod i Europa i slutet av 1800-talet. Sionisterna menade att judarna var ett folk och att de på samma sätt som andra folk borde ha ett eget land. Målsättningen var att upprätta ett judiskt ”hemland” i det dåvarande Palestina som skulle vara öppet för judisk invandring. Med tiden och framför allt efter andra världskriget började den sionistiska rörelsen kräva bildandet av en judisk nationalstat.

Sionismen gav uttryck åt en gammal judisk dröm om att lämna diasporan och återvända till landet Israel. Sion är namnet på en höjd i Jerusalem, men det är också Bibelns namn på Jerusalem och landet Israel. Men sionismen var också en reaktion på antisemitismen och förföljelsen av judar i Europa, och ett av många uttryck för den moderna nationalism som vid denna tid växte sig allt starkare på många håll i världen. I många gamla och nya nationalstater ansågs judar inte höra till – de diskriminerades och förföljdes.

Två folkgrupper – ett område

Från att under århundraden ha varit ett område i det osmanska imperiet, styrdes Palestina sedan slutet av första världskriget av Storbritannien. Den stora majoriteten av befolkningen i området var arabiska muslimer och kristna men där fanns också andra grupper, bland annat en judisk minoritet. I slutet av 1800-talet ökade den judiska invandringen, framför allt som en följd av den tilltagande antisemitismen i Europa. Judar köpte land av arabiska markägare. Britterna gav både araber och judar förhoppningar om att de en dag skulle kunna grunda egna stater i Palestina. De båda gruppernas önskan om att upprätta en egen stat på samma område lade grunden till den konflikt som har fortsatt fram till idag.

1948 – staten Israel

1947 beslutade Storbritannien att ge upp sin kontroll av området. I november samma år antog generalförsamlingen i FN en plan om att dela Palestina i en judisk och en arabisk stat. De arabiska staterna röstade mot förslaget. Med hänvisning till FN-beslutet utropades staten Israel i maj 1948. Flera arabstater anföll omedelbart den nya staten. Detta var det första arabisk-israeliska kriget, vilket Israel gick segrande ur.

Foto på personer i alla åldrar som hurrar och är glada

Judar i Jerusalem gläds åt utropandet av staten Israel 1948. Foto: Okänd fotograf via Ynetnews.com

Palestinska flyktingar

I samband med kriget flydde eller fördrevs omkring 700 000 palestinska araber. De flesta av dessa hamnade i flyktingläger i de omkringliggande länderna. Palestinierna kallar denna massflykt för al-Naqba, som på arabiska betyder katastrof. Många palestinier lever fortfarande i flyktingläger, bland annat i Libanon, på Västbanken och i Gaza. De palestinier som stannade i Israel efter 1948 blev israeliska medborgare. De utgör runt 20 procent av befolkningen.

Foto på personer som vandrar och bär sina ägodelar

Palestinska flyktingar i samband med det arabisk-israeliska kriget 1948. Foto: Fred Csasznik / Wikimedia Commons

Judarna lämnar arabiska länder

Konflikten mellan arabstaterna och Israel ledde också till att judar i arabiska länder angreps. De allra flesta, omkring 800 000, utvandrade, flydde eller fördrevs. Mer än en halv miljon av dessa kom till Israel. Många sökte sig också till Frankrike eller USA. Idag finns bara en spillra kvar av de judiska minoriteter som i början av 1900-talet levde i Nordafrika och Mellanöstern. Sedan 1989 har ett stort antal judar från det tidigare Sovjetunionen invandrat till Israel. I Israel lever idag judar från mer än 100 länder.

Foto på barn framför tält

Judiska barn i ett invandringsläger i Israel 1948. Foto: Zoltan Kluger / Government Press Office, Israel

Fortsatt konflikt

Efter 1948 har flera arabisk-israeliska krig ägt rum. Efter 1967 års krig ockuperade Israel Sinaihalvön, Golanhöjderna, Västbanken och Gaza. Israel lämnade Sinaihalvön 1982 efter ett fredsavtal med Egypten. 2005 drog sig Israel bort från Gaza. På Västbanken och Golanhöjderna har Israel byggt judiska bosättningar.

De flesta stater i världen och många israeler och palestinier anser att Västbanken och Gaza efter ett fredsavtal bör utgöra grunden för en palestinsk stat. Israels ockupation, bosättningspolitiken och flyktingfrågan liksom vissa regimers och palestinska gruppers vägran att acceptera Israels rätt att existera och terrorattacker mot Israel har försvårat en lösning av den israelisk-palestinska konflikten.

Palestina

Palestina var det namn romarna gav det område i Mellanöstern som idag i stort sett utgörs av Israel och de palestinska områdena Gaza och Västbanken. Från 1500-talet fram till första världskriget var Palestina en del av det från Turkiet styrda osmanska imperiet. Mellan 1918 och 1947 var området ett mandat, styrt av Storbritannien. Området har stor betydelse för judendomen, kristendomen och islam.